Glädjebetyg är att ha fått bättre betyg än vad insatsen/arbetet förtjänat, och som just nu verkar vara en trend bland skolor, där fenomenet att sätta för höga betyg sprider sig som ett virus.
Det första problemet, och som det pratas mycket om på nyheterna, är att det leder till en så kallad betygsinflation. Om allt fler får toppbetyg (och bevisligen inte kan vad de ska) så urholkas betygens värde - de går inte att lita på.
Hur drabbar det här dig? Jo, för det första så blir det svårare att komma in på de utbildningar du vill, där konkurransen ökar och kursplatser snos av andra med sämre förkunskaper (och av dem som kanske till och med saknar intresse, utan bara söker dit för att det är status i det).
För det andra, ibland är det svårt att veta om du har råkat ut för glädjebetyg eller inte, eller hur omfattande. Är du van att få höga betyg, och sedan misslyckas misserabelt på dina första universitetstentor, så blir det förstås en chock för självbilden.
Det är faktiskt väldigt många som hoppar av sin utbildning halvvägs in i den första terminen, strax efter de första tentorna har varit. Och det är väldigt tragiskt att råka ge upp drömmen bara för att man inte var tillräckligt förberedd (och kanske inte visste om det).
Glädjebetyg är alltså ett handikapp, som sätter dig i en dålig start för att kunna klara av din utbildning.
Här på betyg5 lär du dig studietekniker som inte bara ger höga betyg, utan också gör att du lär dig saker på riktigt. Om själva betygens värde minskar så kommer det snart vara andra saker som räknas till antagningar och till jobb, och vars betydelse ökar allt mer.
Redan idag söker högskolor efter att implementera andra sätt för antagning, snarare än betyg, just för att hitta rätt kandidater och hålla alla som ännu inte är redo borta (kanske blir det att de kan komma att anordna egna förkunskaps prov? Det får vi se).
Hursomhelst, det märks när någon kan saker på riktigt, och så vill jag att du ska glänsa i livet, både på framtida jobb och privat.
Lycka till!
Jag måste börja med att säga att det i mitt fall många gånger varit tvärtom, där jag i vissa ämnen hade ovanligt strikta lärare. Då var de nationella proven en stor räddare för mig. Jag gick bland annat från att få G+ (motsvarande E eller D), till att få MVG (motsvarande A eller B) i matte.
Det var såklart jobbigt då i stunden, att behöva kämpa så mycket för betyget, men i efterhand är jag tacksam då jag istället hade det lättare i senare utbildningar, och kunde mer än många andra (t.ex. de som tidigare fått högsta betyg, men som nu halkar efter för att de inte vet hur man pluggar på riktigt).
Men, även om det var ovanligt, så har jag upplevt glädjebetyg också. Man kan tro att jag då skulle vara glad, men det kändes faktiskt inte bra (trots att det exemplet var från tiden innan jag lärt mig plugga ordentligt och då hade svårt i skolan).
Att jag fick godkänt, när jag uppenbarligen inte gjort allt kursmålen krävde, fick mig att känna mig som en bluff. Hur kul var det då att gå runt där bland alla andra som faktiskt hade gjort sin läxa och klarat det på riktigt? Inte särskilt. Det var som att inte riktigt kunna vara en i gänget, även om ingen annan visste. Jag kände mig exkluderad i det dolda.
Men att få glädjebetyg är förstås inget vi studenter kan göra mycket åt i sig, annat än att inte lägga för mycket fokus på betyg överhuvuddaget och istället plugga tills vi känner oss nöjda med vårt eget arbete. Då spelar det ingen roll vad nån annan skriver ut på nån liten papperlapp — du vet, och kan vara stolt.